• 18 år på internet 1999 - 2017 med 12823 aktiva medlemmar i 166 länder
  • svensk tid 12:54 tis 22 aug 2017

Rose i dödens väntrum

Publicerat 14 oktober 2006 22:05 av PocoLoco
Haiti. Helvetet.En osynlig del av en ö. Den glömda delen.

Vi gör med Haiti, precis som med alla andra sanningar i världen. Vi blundar, så försvinner dom.

Vi är upptagna med annat, och klarar inte av alla verkligheter vi måste hantera.

Haiti finns. Jag kom just därifrån, och befinner mig nu 4 km från gränsen efter att ha besökt landet för ett fotouppdrag.



Vid gränsstationen är det ett myller av människor. Soldater, gränsvakter, flyktingar, bilar, resenärer. Och jag. Flodbanken är lerig och det luktar svett, smuts och avföring. Luften stinker
av ångest och död.
Vattnet i den grunda floden är helt brunt av lera, människor springer i vattnet för att komma över till den Dominikanska sidan. Öbor som är uppväxta vid havet, som vet att man inte kan springa i vatten, men som springer ändå. Någon bär en äldre man på sina axlar, ett skott och han faller ihop som en gammal, oönskad trasdocka. Han lämnas i floden.


Jag passerar gränsen i bil. Visar papper och identifikations handlingar. Jag har alltid dubbla papper med mig. Ett set i väskan runt magen, och ett likadant set med papper i min ena sko. Jag är praktiskt klädd, i mörka byxor som inte visar dammet och skiten så fort. Ett tunt linne för att spara mig från hettan och den tunga luften.Håret i hästsvans för att ha full syn. Ingen makeup som senare ska rinna över hela ansiktet. Inga smycken och inga solglasögon att tappa bort. Ingen klocka, för det finns ingen tid här. Och slutligen, min väska runt magen, med ett separat fack för en vattenflaska. I byxorna har jag en extra ficka tillsydd på insidan med lite extra pengar, om min magväska skulle bli stulen. Den är trädd genom byxhällorna och försedd med ett riktigt lås.På en hällorna har jag en fastknuten skarf, för att torka bort svett eller smuts. Två kameror, en vanlig och en digital runt halsen.

Jag ska åka en liten bit in i landet.Till den första byn. Det är ingen by i egentlig mening. Det är en bosättning för människor som har försökt att fly men inte lyckats. Det är ett hem för människor som skickats tillbaka från Dominikanska Republiken, men som inte vet var dom ska ta vägen. Tusentals människor.Vid en liten flodfåra, för att ha tillgång vatten. Smutsigt vatten som är en dödsfälla.Som svämmar över och dödar när regnsäsong och orkaner anländer till ön. Det luktar död och sjukdom. Blandat med rök från en eld som någon har tänt. Det hörs gråt och skrik av uppgivenhet. På spanska och på kreol. Även tystnaden är obeskrivligt högljudd och omöjlig att värja sig inför. Här bor alla dom som vi inte minns. Ett slags dödens väntrum för dom människor som blev över. Som blev kvar. Människor som ingen vill ha med att göra, eller tar ansvar för.


En kvinna sitter vid vägkanten, vid sidan av det som blivit en gångstig mellan plåt- och kartong hus. Mellan hus utan väggar och tak. En gångstig som också är kyrkogård, toalett, kök, sjukhus och ett hem för råttor. Det är ingen skillnad på människor och råttor här. Det enda demokratiska jag kan finna, samma totala avsaknad på värde.Det spelar ingen roll om du är en råtta eller en haitian.

Kvinnan är klädd i en ljus blus med små rutor på och en röd kjol. Kanten nertill på kjolen är tung av torkad lera och smuts. Hon är ändå tillräckligt ren för att jag ska förstå att hon är ganska nyanländ.
Hennes ena fot är svullen och helt blåsvart av kallbrand. Hon har inga skor, och inget baggage.Hon ser ut som en 90-åring, men är säkert inte mer än 60 fyllda. Hon tittar på mig med en helt likgiltig blick och frågar på bruten spanska vem jag är. Hon säger till mig att jag får inte fota henne, hennes själ är det enda hon har kvar och kameran får inte ta den. Hon ska spara sin själ till den dag hon ska återvända till sina niohundranittionio förfäder som väntar på henne i vinden. När vindarna vill ska hon färdas dit. Hon är redo, och hon väntar. Hon har en pinne, den ligger bredvid henne och jag gissar att hon behöver den för att kunna gå. Jag sätter mig bredvid henne. I leran. Hon har blivit hemskickad från Dominikanska Republiken, och minns inte var hon bodde i Haiti tidigare, och om hon visste det så skulle hon inte kunna komma dit ändå. Byarna finns inte längre.


Hon är ensam. Helt ensam. Medan jag känner hur leran sipprar in i tyget på mina byxor och limmar sig fast på min hud, när jag sitter brevid henne, så tar jag hennes händer i mina. Jag vill köpa mat åt henne. Eller vatten. Men det finns ingenting att köpa här. Det enda jag kan ge är medmänsklighet. Vi sitter så, tysta, i någon timme. Hennes svarta, rynkiga och ensamma händer i mina. Ibland håller hon så hårt att det värker i mina händer, och jag vill säga till henne att allt kommer att bli bra, att vi vet, att vi bryr oss. Men jag säger ingenting. För det finns inget att säga. Ingenting.

När jag ska gå, ropar hon tillbaka mig och säger på kreol Mwe relen Rose, Jag heter Rose.

En ung kvinna passerar förbi. Vacker och med en kroppshålling som skulle få vilken fotomodell som helst att bli grön av avund. Hennes hår är bakåtkammat i en knut, det blänker som svart guld av den heta solen.
Hennes kindben är kraftiga, och blicken är tom. Hon är vacker i sin enkelhet. Hon bär på sin nakna baby.
Tryggt och stilla gungar hon det lilla barnet, tätt och varsamt mot sitt bröst. Barnet är dött. Stelt. Kallt. För alla, men inte för henne. Hon skyddar sitt barn, hon är en mor och kan inte hantera fler katastrofer.



Jag måste tillbaka till gränsen innan mörkret anländer. Innan döden blir så svart och stor att jag inte hittar ut.
Vägen är grusig, full av meterstora sprickor sedan månader av stekhet sol. Sprickor som snart ska fyllas av regn som öser ner i månader. Sprickor som ibland har tagit bort vägen helt och hållet.
Vid gränsen är det låsta järngrindar, målade i starka karibiska färger. Gult som solen, blått som det ändlösa havet, rosa som kärleken. Livets färger, som döden har stulit för att framställa sig själv i en bättre dager.
Det är tyst och lugnt. Några Haitianska soldater står och småpratar med varandra. Dom frågar mig efter cigaretter och vi pratar en stund. En ung soldat säger till mig att åka hem. Stanna inte här, åk hem. Här är allt för sent.


Inne på Dominikansk mark, precis vid gränsen, stannar jag hos en kvinna som jag känner.Hon är mitt andrum för att få duscha, äta och sova. Jag sätter mig i hennes soffa en stund, vilar fötterna på det lilla bordet som står framför. Blundar, och hon kammar varsamt mitt blöta, men rena hår, som återigen doftar shampo av aloe vera. Hon pratar tyst och sakta, som om hon bar på en hemlighet. Hon tar sina händer runt mitt ansikte och ser på mig med en allvarlig blick, Sluta res till Haiti, det är för sent, det finns inget du kan göra säger hon.


Nu, i min egen ensamhet, när jag måste möta mig själv och hitta orden och ladda in foton, med min laptop framför mig, då hör jag allt om och om igen. Det är för sent, Hjälp mig, Sluta, När vindarna vill, skrik av panik och av död. Människor som lever i döden. Jag ser tankebilder av tomma blickar och känner lukten av ruttna lögner. Och jag ser Rose.

För sent? Det är för lätt att säga att allt är för sent.

Så enkelt kan vi inte ta oss ur det här.

Sök medlemmar

Sök medlemmar

Händer i världen just nu


Lägg till en händelse »

Sök på sajten

Sök jobb över hela världen