• 18 år på internet 1999 - 2017 med 12949 aktiva medlemmar i 166 länder
  • svensk tid 02:18 lör 16 dec 2017

Doñacita - Lilla Damen

Publicerat 23 juli 2006 01:01 av PocoLoco
Det öser ner regn i Puerto Plata. Tungt och hårt regn. I en hel dag och en hel natt.
Och före det ytterligare en natt. Himlen är öppen, regn dropparna gigantiska och havet skriker i kapp med vinden. Alla stannar inomhus. Dominikanerna slutar leva när det regnar.
Musiken slutar spela och tonen är borttappad. Inga sånger och inga brummande motorcyklar på gatorna.
Vägarna blir som arga floder och människorna gömmer sig i sina hem.
Dominikanerna fryser och är säkra på att deras sista dag är kommen. För inte kan man leva i regn och med kalla, hotande vindar omkring sig.
Livets

ANNONS:

mening är förlorad och staden är tom.

Jag springer ner till vår kvartersbutik. Den lilla colmadon, för att handla lite småsaker till kvällen.
En gammal man kommer smått springade med en dagstidning över huvudet som skydd. Han springer mot mig, korsar gatan som numera är en flod, och försöker vänligt att tränga in mig under tidiningen också.
Han lägger sin hand på min kind och säger Doñacita ( lilla damen ), gå inte ut i sånt här oväder. Stanna inne så du är varm..
Jag säger ingenting, men ler inom mig. Jag tänkter på mitt ursprung. På snö, kyla och regn. På kalla oktober vindar och gråa november dagar. Jag tänker på alla vita, vackra vinterdagar när jag som barn gjorde änglar i snön. På alla de gånger jag satte tungan mot ett metall staket. För att se om den fastnade där.
Som barn gör.
Men han vet inte. Han har inga såna minnen och leva i. För honom är kylan som regnet och vinden givit honom och alla han älskar i Puerto Plata, hopplöst. Det är kallt och han fryser.
Colmadon. Kvartersbutiken. Som alltid är öppen. En slags social klubb i det dominikanska samhället.
Ett slags karibiskt Oprah Winfrey live. Skvallertidningar i verbal form. Som ett gästhus med en massa sorl och prat. Ett hem där man möts, handlar, skvallrar och tycker om.
Ingen väntar på sin tur i denna kölösa kultur. Man är alltid först oavsett när man kommer in i colmadon.
En dam köper en buljongtärning och skäller ut Denny, ägaren, för att han är för dyr. Han vill ha 8 pesos men hon säger att 5 pesos räcker gott. Lägger 5 pesos på disken och går iväg.
Den gamla italienska mannen kommer in. Han har bott här i över 60 år, kom hit i sökandet efter äventyr, och åkte aldrig tillbaka till Italien. Han köper sina lokala Nacional cigaretter och en påse bröd. Han ber om att få skriva upp det på krita. Pengarna är slut för den här månaden.
Jag köper mina småsaker och går ut i regnet igen. Ut till floden på gatan. Till den öppna himlen. För att gå den korta biten till mitt hus.
Den gamle mannen frågar mig om jag vill ha hans dagstidning. Den blöta och helt oläsbara dagstidningen som har skyddat honom från regn och blåst.
Jag säger, Behåll tidningen, du har längre väg att gå än jag. Doñacita ska gå hem och hålla sig varm...
Jag ska vänta på att livet, som tagit en paus i staden, ska få börja igen.
Jag ska vänta på musiken och alla ljud. På att knastriga elledningar ska torka för att slutligen bli tysta igen.
Jag ska vänta på att vinden ger sig iväg från ön, och på solen som ska ge livet tillbaka till dominikanerna.

ANNONS:

Sök medlemmar

Sök medlemmar

ANNONS:

Händer i världen just nu


Lägg till en händelse »

ANNONS:

Sök på sajten

ANNONS:

Sök jobb över hela världen

ANNONS: